Översättning: Bengt Chambert
Illustrationer: Andrzej Ploski

Franz Kafka

På de sista årtiondena har intresset för svältkonstnärer gått tillbaka avsevärt. Medan det tidigare lönade sig bra att arrangera stora svältuppvisningar i egen regi, är detta numera fullständigt omöjligt. Det var andra tider då. På den tiden intresserade sig hela staden för svältkonstnären, och för varje dag steg deltagandet. Var och en ville se honom åtminstone en gång om dagen och vid slutet av fastan satt somliga dagen i ända framför buren, ja man kom till och med om nätterna för att genom fackelsken förhöja effekten. Vackra dagar bars buren ut i det fria, och nu var det särkilt barnen som kom till förevisningen. Medan de vuxna mest betraktade svältkonstnären som en förlustelse eller en modenyck, såg barnen på honom förundrade och med gapande munnar, medan de för säkerhets skull höll varandra i handen. Blek satt han där i sin svarta trikådräkt med hemskt framskjutande revben. Under sig hade han bara litet halm, ty han försmådde till och med en stol. Ibland nickade han artigt och besvarade frågor med ett ansträngt leende eller sträckte fram armen genom gallret för att låta folk känna hur mager han var, men ibland försjönk han helt i sig själv och brydde sig inte längre om de kringstående. Då fäste han sig inte ens vid de betydelsefulla slagen från den klocka som utgjorde burens enda möbel utan skådade endast in i sig själv med halvt slutna ögon, medan han då och då läppjade på ett litet glas med vatten för att fukta läpparna.

Förutom åskådarskarorna som kom och gick fanns det alltid runt buren tre av publiken valda vakter, märkvärdigt nog ofta slaktare, som hade till uppgift att alla på en gång bevaka svältkonstnären, så att han inte på något hemligt sätt skulle kunna få i sig någon näring. Detta var emellertid endast en formalitet, som införts för att lugna massorna, ty de invigda visste mycket väl att svältkonstnären under sina fastor inte under några omständigheter, ja inte ens med tvång kunde förmås att förtära det ringaste, ty detta förbjöd honom hans konstnärliga heder. Visserligen kunde inte alla vakter förstå detta. Ofta hände det att de om natten utförde tjänsten mycket slappt och med flit satte sig i ett avlägset hörn, där de fördjupade sig i kortspel, i den tydliga avsikten att unna svältkonstnären en förfriskning ur de hemliga förråd, som han enligt deras mening borde vara i besittning av. Ingenting plågade svältkonstnären mer än sådana vakter. De gjorde honom deprimerad och kom honom att känna hungern outhärdligt svår. Ofta övervann han sin svaghet och sjöng så länge han förmådde, medan dessa människor tjänstegjorde, för att visa hur orätt de misstänkte honom. Men detta hjälpte föga, ty de förundrade sig nu i stället över att han kunde äta till och med då han sjöng. Mycket bättre tyckte han om de vakter, som satte sig tätt invid gallret och inte ens nöjde sig med takkronans dunkla sken utan belyste honom med elektriska ficklampor, som impressarion ställda till deras förfogande. Det grälla ljuset störde honom inte alls, ty sova förmådde han ju överhuvudtaget inte, och domna bort en smula kunde han när som helst och vid alla belysningar, ja till och med när salen var full med larmande människor. Han var mer än beredd att vaka hela natten tillsammans med sådana vakter, ja han var även beredd att skämta med dem, berätta historier för dem från sitt kringflackande liv och i gengäld lyssna till vad de hade att berätta. Detta gjorde han bara för att hålla dem vakna och oupphörligt kunna visa dem, att han inte hade något ätbart i buren och att han kunde svälta på ett sätt som ingen av dem var i stånd till. Lyckligast var han emellertid när morgonen kom och de på hans bekostnad serverades en dignande frukost, som de kastade sig över med den väldiga aptit en mödosamt genomvakad natt väcker hos friska män. Det fanns visserligen personer som i denna frukost ville se en otillbörlig påverkan på vakterna, men detta var dock att gå för långt, och när man frågade dessa kverulanter om de endast för sakens skull och utan att få någon frukost ville åta sig att vaka, drog de sig skyndsamt undan, men bibehöll troligen sina misstankar i alla fall.

Troligen gick det inte att undvika en sådan misstänksamhet vid så långa fastor. Ingen kunde ju oavbrutet dag och natt sitta vakt hos svältkonstnären, och ingen kunde alltså av egen erfarenhet veta, om han verkligen fastade oavbrutet och oklanderligt. Det var bara svältkonstnären själv, som kunde veta det, och sålunda kunde det bara finnas en människa, som var fullständigt nöjd med hans fasta. Själv var han emellertid av andra orsaker aldrig någonsin riktigt belåten. Kanske det inte ens berodde på fastan att han magrat så starkt, att många till sist beklagande måste utebli från visningarna, därför att de inte stod ut med att se hur utmärglad han blivit. Kanske han rent av blivit så avtärd huvudsakligen genom att han var så missbelåten med sig själv. Han var nämligen ensam om att veta hur lätt det var att fasta. Inte heller de i övrigt invigda kände till detta, och dock var svältkonsten den lättaste sak i världen. Han förteg det heller inte, men man trodde honom inte. I gynnsammaste fall ansåg man honom för mycket blygsam, men höll honom oftare för en reklammakare eller rent av skojare, som säkerligen fastade så lätt, därför att han förstod att göra det lätt för sig och till på köpet hade panna att till hälften erkänna svindeln. Allt detta måste han tåla, ja han hade till och med vant sig vid det under årens lopp, men i hans inre gnagde alltjämt denna otillfredsställelse, och ännu hade han aldrig efter någon fasteperiod - det erkännandet måste man ge honom - frivilligt lämnat buren. Som maximitid för fastorna hade impressarion fastställt fyrtio dagar, och han lät aldrig, inte ens i de största världsstäderna, svältkonstnären överskrida denna tid, vilket också hade sina goda orsaker.

Erfarenheten visade nämligen, att man kunde stegra intresset i en stad i ungefär fyrtio dagar genom en allt intensivare reklamkampanj, men sedan tröttnade publiken, och besöksfrekvensen sjönk oavbrutet. Det fanns naturligtvis också i detta avseende små skillnader mellan olika länder och städer, men som regel gällde det att fyrtio dagar var maximitiden. På den fyrtionde dagen öppnades alltså dörren till den blomstersmyckade buren, en hänförd skara åskådare fyllde amfiteatern, en militärorkester spelade, två läkare kom in i buren för att företa de nödvändiga mätningarna på svältkonstnären, och genom en megafon meddelades resultaten till publiken. Slutligen kom två unga damer, som var lyckliga över att just de utkorats till detta uppdrag, och ville leda svältkonstnären nedför ett par trappsteg till ett litet bord, där en omsorgsfullt utvald sjukmåltid stod uppdukad. Men i detta ögonblick värjde sig svältkonstnären alltid. Visserligen lade han frivilligt sina benrangelsarmar runt de unga damerna, som tjänstevilligt böjde sig fram mot honom, men resa sig ville han inte. Varför skulle han sluta fasta just nu efter bara fyrtio dagar? Han hade ju kunnat hålla på länge än, ja hur länge som helst. Varför skulle han sluta nu, då han nyss börjat sin fasta och ännu inte ens kommit riktigt i gång. Varför ville man beröva honom den berömmelse som väntade, om han bara finge svälta vidare. Han ville fortsätta fastan inte bara för att bli den störste svältkonstnär, som någonsin funnits, ty det var han sannolikt redan, utan också för att överträffa sig själv på ett fullständigt ofattbart sätt, ty han kände inga gränser för sin förmåga att svälta. Varför hade denna massa, som påstod sig beundra honom så mycket, så litet tålamod med honom. Om han kunde uthärda att fortsätta svälten, varför kunde de då inte hålla ut? Förresten var han trött och satt bekvämt i halmen, och nu skulle han resa på sig och gå till en måltid som redan i tankarna framkallade ett illamående, vars yttringar han undertryckte endast av hänsyn till damerna. Han såg de skenbart så vänliga men i själva verket grymma unga damerna i ögonen och skakade på huvudet, som var alltför tungt för den svaga halsen. Men sedan hände vad som alltid hände. Impressarion kom och höjde stumt armarna över svältkonstnären - musiken gjorde det nämligen omöjligt att tala. Det såg ut som om han inbjöd himlen att betrakta sitt verk, den arme martyren på halmen. Nu var svältkonstnären verkligen en martyr, bara på ett annat sätt än impressarion menade. Med överdriven försiktighet fattade han svältkonstnären om den tunna midjan, för att riktigt visa hur bräcklig denna var, men då han skulle överlämna honom till de unga damerna, passade han på att i hemlighet ruska om honom, så att svältkonstnärens överkropp och ben utan styrsel vajade hit och dit, varvid de unga damerna bleknade av förskräckelse. Nu tålde svältkonstnären allt. Huvudet låg mot bröstet. Det verkade som om det rullat dit och på något egendomligt vis blivit fixerat i denna ställning. Kroppen föreföll urholkad och knäskålarna pressades mot varandra, då han försökte hålla sig upprätt, men trots detta krafsade fötterna mot marken, som om de förgäves sökte efter fäste. Hela tyngden av svältkonstnärens visserligen lätta kropp vilade på den ena av de unga damerna. Så hade hon inte föreställt sig detta ärofulla uppdrag. Flämtande och hjälplös sträckte hon först på halsen så långt hon kunde för att åtminstone undgå beröri8ng med svältkonstnärens ansikte. Hon lyckades emellertid inte i detta uppsåt, och fick heller ingen hjälp av sin lyckligare lottade kamrat som nöjde sig med att darrande bära svältkonstnärens hand framför sig som ett litet knippe benknotor. Hon brast därför i gråt och måste under åskådarnas förtjusta skratt avlösas av en vaktmästare, som i förväg ställts i beredskap för detta ändamål. Därefter började måltiden, som impressarion måste hälla i den nu halvt avsvimmade svältkonstnären, medan han glatt pratade med publiken för att avleda uppmärksamheten från festföremålets tillstånd. Sedan utbringade han en skål för publiken och låtsade att svältkonstnären hade viskat till honom vad han skulle säga. Orkestern underströk skålen med en tusch, varpå man skildes. Ingen kunde med rätta säga sig vara missbelåten med vad han upplevat. Ingen utom svältkonstnären själv, alltid bara han.

Med regelbundna små vilopauser levde han på detta sätt under många år i skenbar glans och firad av världen, men trots detta för det mesta vid ett missmodigt humör, som blev allt värre genom att ingen förstod att taga hans tillstånd på allvar. Hur skulle man förresten kunna trösta honom? Vad kunde han önska sig mera? Om de någon gång kom en godmodig människa, som beklagade honom och försökte förklara att hans sorgsenhet troligen kom sig av att han var så hungrig, kunde det hända, särskilt om han fastat länge, att svältkonstnären svarade med ett vredesutbrott och till allas förskräckelse gick lös på gallret som ett djur. För sådana tillfällen hade impressarion emellertid ett bestraffningsmedel som han gärna använde sig av. Han ursäktade då svältkonstnären inför den församlade publiken och medgav att den enda ursäkten för det nyss inträffade var en hungern framkallad överkänslighet, som mätta människor kanske inte så lätt kunde sätta sig in i. På samma sätt ville han också förklara svältkonstnärens påstående att han kunde utsträcka fastetiden. Han prisade därpå den höga strävan, goda vilja och självuppoffring, som låg i detta påstående, men samtidigt försökte han vederlägga detta genom att visa de fotografier av svältkonstnären, som en gång tagits den fyrtionde fastedagen. På dessa kunde man nämligen se hur denne låg i sängen alldeles förbi av utmattning. Detta vanställande av sanningen var visserligen välbekant för svältkonstnären men upprörde honom lika mycket varje gång. Vad som i själva verket var en följd av fastans för tidiga avbrytande framställdes här som orsaken. Det var omöjligt att kämpa mot detta oförstånd, mot denna dåraktiga värld. I sin godtrogenhet brukade han till en början stå vid gallret och begärligt lyssna på impressarions lovtal, men då fotografierna kom fram, sjönk han varje gång med en snyftning ned på halmen, och den lugnade publiken kunde åter stiga fram och bese honom.

Då vittnena till sådana scener några år efteråt tänkte tillbaka på vad de sett, förstod de ofta inte längre vad de funnit för nöje i dessa visningar. Under mellantiden hade nämligen den förut omnämnda omsvängningen inträtt. Det skedde helt plötsligt och hade kanske djupare grunder, men vem brydde sig väl om att efterforska dessa. I varje fall såg sig den bortskämde svältkonstnären en dag övergiven av den nöjeslystna publiken, som hellre strömmade till andra tillställningar. Än en gång jagade impressarion med honom runt halva Europa för att se, om det gamla intresset inte bibehållits någonstans. Men allt var förgäves. Som genom en tyst överenskommelse hade på de flesta platser dessutom bildats en viss motvilja mot svältkonstnärer. Naturligtvis hade denna utveckling inte kunnat ske så hastigt och man kom nu ihåg en hel rad tecken, som man inte tillräckligt beaktat under framgångens brusande dagar och följaktligen inte heller vidtagit åtgärder mot i tid. Nu var det emellertid för sent. Visserligen var det givet att svältkonsten åter måste komma till heders i framtiden, men vad hade de nu levande för nytta av det. Vad skulle svältkonstnären ta sig till nu? En konstnär som bejublats av tusenden kunde ju inte låta visa sig i ett marknadstält, och för att åldras i ett annat yrke var svältkonstnären inte bara för gammal utan också sin konst alltför fanatiskt hängiven. Han avskedade nu impressarion, som varit hans följeslagare under en karriär utan like, och lät engagera sig av en stor cirkus. För att skona sina ömtåliga känslor tittade han inte ens på kontraktet.

En stor cirkus med sin mängd av människor, djur och apparater, som uppväger och kompletterar varandra, har alltid bruk för en ny attraktion, och följaktligen även för en svältkonstnär, om hans anspråk bara inte är alltför kraftiga. I detta fall var det ju dessutom inte bara svältkonstnären själv som engagerades utan också hans gamla berömda namn. Då det tillhör egenheterna med svältkonsten, att dess utövares prestationer inte försvagas vid tilltagande ålder, kunde man heller inte säga, att han var en uttjänt artist, som sökte sig en reträttplats vid cirkus. Svältkonstnären själv försäkrade tvärtom, att han torde vara fullständigt trovärdig härvidlag, att han fastade lika bra som någonsin förr. Om man lämnade honom i fred, vilket man genast lovade, påstod han även att han först nu skulle slå världen med berättigad häpnad. På grund av tidsstämningen som svältkonstnären i sin iver hade glömt, framkallade detta påstående endast ett leende hos folk av facket.

I grund och botten bibehöll emellertid även svältkonstnären sinnet för de verkliga förhållandena och tog det som självklart att man inte placerade hans bur mitt i manegen som en sorts glansnummer utan på en för övrigt lätt tillgänglig plats i närheten av stallarna. Stora bråkigt målade plakat omgav buren och förkunnade vad som fanns att se. Då publiken i pauserna strömmade ut till stallarna för att se på djuren, var det nästan oundvikligt att den kom förbi buren och dröjde ett ögonblick. Man hade kanske stannat längre om de i den smala gången häftigt påträngande massorna, som inte kunde förstå detta uppehåll på vägen till de efterlängtade stallarna, inte hade gjort det omöjligt att betrakta buren i lugn och ro. Detta orsakade att svältkonstnären snart med bävan motsåg besökstiderna, som han förut längtat efter och betraktat som ändamålet med sin tillvaro. Under den första tiden hade han knappt kunnat invänta pauserna. Hänryckt hade han betraktat den framvältrande massan, tills han blott alltför snart fick klart för sig att den ständigt bara bestod av folk, som ämnade sig till stallarna. Inte ens det mest hårdknackade och medvetna självbedrägeri höll stånd mot dess upprepade erfarenheter. Anblicken på avstånd förblev alltjämt skönast. Då mängden hunnit fram till honom omvärvdes han strax av skrik och gräl mellan de partier som alltid bildades. En del höll på sin rätt att ostörda få titta på honom, men detta kom sig inte av förståelse utan bara av kverulans och trots, varför svältkonstnären avskydde dem till och med mer än resten, som bara längtade efter stallarna. Då den stora hopen vällt förbi kom eftersläntrarna. Dessa som ingen hindrade från att stanna så länge de hade lust, skyndade emellertid förbi med långa steg och utan en sidoblick för att hinna i tid till djuren. Om det ville sig väl kunde det hända att en familjefader, som kom med sina barn, stannade framför svältkonstnären, pekade och förklarade vad det rörde sig om. Ofta berättade han om liknande förevisningar han sett för i världen, vilka dock varit betydligt storslagnare. På grund av otillräcklig undervisning i skolan och bristande livserfarenhet förstod aldrig barnen någonting - vad kunde de också fatta av svältkonsten? - men glansen i deras forskande ögon lät ana kommande gunstigare tider. Ofta sade sig svältkonstnären att allt skulle bli bättre, om han bara inte stod så nära stallarna. Folk fick därigenom för lätt att välja, för att inte tala om hur han blev plågad och varaktigt deprimerad av att känna den fräna stallukten, lyssna till de oroliga djuren om nätterna, se de råa köttstyckena bäras förbi åt rovdjuren och höra deras vilda vrål, då de fodrades. Men klaga hos direktionen vågade han inte. När allt kom omkring hade han i alla fall djuren att tacka för de stora besökarskarorna, bland vilka det ibland fanns någon som intresserade sig också för honom. Vem visste var man kunde stoppa undan honom, om han påminde om sin existens, och samtidigt liksom klargjorde att han noga taget bara var ett hinder på vägen till stallarna.

Ett litet hinder visserligen, som dessutom blev mindre för varje dag. Man vande sig snart vid det egendomliga i att i våra dagar begära uppmärksamhet för en svältkonstnär, och därmed var hans dom fälld. Han kunde gott svälta så mycket han önskade, och det gjorde han också, men ingenting kunde längre rädda honom. Man gick helt enkelt förbi honom. Försök att förklara svältkonsten för någon. Den som inte har den rätta känslan kan man aldrig få att begripa något. De vackra plakaten blev smutsiga och oläsliga, varför man rev ned dem, och ingen kom på den idén att sätta upp några nya. Under den första tiden hade man omsorgsfullt ändrat siffrorna på den lilla tavlan över buren, som angav antalet förflutna fastedagar, men ganska snart tröttnade personalen även på detta lilla arbete. Svältkonstnären fortsatte emellertid ostört, som han alltid hade drömt om, och hade snart utan större möda slagit sitt eget rekord. Men ingen räknade dagarna och ingen, inte ens han själv, visste hur stor hans prestation var. och hans hjärta blev tungt. Då det en gång hände att en sysslolös flanör blev stående och gjorde sig lustig över den gamla siffran och talade om svindel, så var detta verkligen den dummaste lögn som likgiltighet och medfödd elakhet kunde uppfinna, ty det var inte svältkonstnären som bedrog någon, han arbetade ärligt, det var världen som bedrog honom på hans lön.

Emellertid förflöt åter många dagar och också detta tog ett slut. En stallförman lade en dag märke till buren och frågade djurskötarna, varför man lät denna användbara bur stå där med gammal ruten halm. Ingen visste något, tills en av dem med ledning av siffertavlan kom ihåg svältkonstnären. Man rörde om i halmen med stänger och hittade svältkonstnären.

Franz Kafka

Sidans topp

- Jaså, du svälter fortfarande? frågade förmannen. När tänker du egentligen sluta med det?
- Förlåt mig, alla, viskade svältkonstnären, men det var bara förmannen, som lagt örat till gallret, som uppfattade hans ord.
- Javisst, sade förmannen och lade fingret på pannan för att antyda svältkonstnärens tillstånd för de kringstående, visst förlåter vi dig.
- Jag vill gärna att ni beundrar min skicklighet att svälta, sade svältkonstnären.
- Vi beundrar den oerhört, sade förmannen förekommande.
- Men ni skall inte beundra den, sade svältkonstnären.
- Nå då gör vi väl inte det då, sade förmannen. Förresten, varför ska vi inte beundra den?
- Därför att jag måste svälta. Jag kan inte annat, sade svältkonstnären.
- Det var väl en filur, sade förmannen, varför kan du inte det då?
- Jo, sade svältkonstnären och talade in i förmannen öra med läpparna spetsade som till en kyss, därför att jag inte kunde hitta någon mat jag tyckte om. Tro mig, om jag gjort det, skulle jag inte ha väckt något uppseende utan ätit mig mätt som du och alla andra.
Det var hans sista ord, men i hans brustna ögon lästes ännu den fasta om också inte längre så stolta övertygelsen att han fortsatte fastan.
- Ställ i ordning här nu! sade förmannen.
Och så grävde man ner svältkonstnären tillsammans med halmen. Men i buren släppte man in en ung panter. Även den okänsligaste kände en härlig vederkvickelse att se detta vilda djur tumla om i den förut under så lång tid tysta och ensliga buren. På honom var det intet fel. Maten som djurskötarna strax gav honom smakade honom utmärkt. Han tycktes inte ens sakna friheten. Denna ädla kropp som av naturen tycktes utrustad med alla fördelar, föreföll att bära också friheten med sig. Det föreföll som om den bodde någonstans i hans gap. Livsglädjen strömmade så glödande intensivt ur hans käftar att det inte var lätt för åskådarna att hålla ut. Men de övervann sig, trängdes kring buren och ville inte flytta sig därifrån.